Tävlingsbidrag

The epic tale of Xboxflickans Mass Effect 2 Tävling

Prolog

Året var 2000 och det var höst. Jag och mina kompisar hade nyss börjat högstadiet. Under denna nervkittlande tid släptes ett välkänt spel, ett spel som en av mina kompisar spelat föregångaren till. Detta spel var Baldur's Gate 2: Shadows of Amn. Ett rollspel som skapats av hjältarna från Bioware som tagit spelreglerna från Dungeons and Dragons och förvandlat dem till magi i .exe-format.

Kapitel 1 - Strandsatt

Om jag blev strandsatt på en öde planet, utan internet men tillgång till endast ett spel skulle detta spel utan tvivel vara Baldur's Gate 2: Shadows of Amn. Detta är nämligen ett spel jag spelat igenom ett otal gånger och som jag fortfarande spelar igenom lite då och då. Om jag fick en femma för varje karaktär jag någonsin startat i det här spelet, och en tia för alla jag klarat det med, skulle jag vara miljonär vid det här laget. Det finns flera faktorer i spelet som gör att det går att spela om och om igen.

Kapitel 2 - Skapelsen

Först och främst är det själva skapandet av sin egna karaktär som är intressant. Man går från att välja kön på karaktären till ras och för att sedan välja bland de 10ish klasser som finns, där många av dem har sub-klasser. Spelaren kan välja att köra som magiker specialiserad på ”necromancy” eller spela en tjuv som är haj på att backstabba. När spelaren väljer specialitet tillkommer dock vissa restriktioner. En tjuv som kan backstabba har till exempel mindre ”skillpoints” att sätta ut vid varje level och ”necromancern” kan inte kasta magier från sin ”spegelklass”. Är man riktigt nördig kan man även ”dual-klassa” eller ”multi-klassa”. Då har man möjlighet att spela som två klasser på en gång. Vilket såklart ger andra restriktioner.

Roll-systemet: lika roligt som det är nördigt

Sedan kommer det mest intressanta med hela karaktärsskapelsen, nämligen att rolla fram sina stats. Det roliga med det här är att försöka rolla fram så bra stats som möjligt. Jag vet inte hur många timmar jag suttit framför just den här rutan i spelet. Minns när jag spelade en kensai/mage (kensai är en warriorklass) och hade lyckats rolla så bra stats så jag nästan hade 18 i alla stats förutom karisma. Det var himla roligt! (Kensai/mage äger btw!)

Kapitel 3 - The GAME

Spelet har en otroligt bra story där jag, vid första genomspelandet, blev positivt förvånad av att det aldrig tog slut. Förutom huvudquesten finns sen massvis med sidequests som är av varierande episkhet. Spelet är relativt linjärt men eftersom att varenda fight man någonsin gör i spelet är unik vid varje genomspelning så gör det ingenting.

Väl inne i spelet finns det många sätt man kan spela på. Det finns kontakter att knyta över allt i hela spelet.  Med vissa kompanioner följer hyfsat stora sidoquester med vilka skulle kunna liknas vid Dragon Age Origins DLC i storlek. Andra karaktärer är onda och kräver att spelaren tar den elaka vägen. Av någon anledning är de elaka bättre än de goda... Hmm..

Vissa klasser klarar av att spela igenom hela spelet utan assistans från andra spelare. En höglevel-monk till exempel, klarar sig alldeles utmärkt. Jag kan dock tycka att det nästan känns lite ensamt att inte ha med andra. För att inte tala om att hela den strategiska biten nästan helt faller bort. Nä, då är det roligare att ha med några kumpaner som livar upp stämningen.

"Beware! Your knees are mine!”

Jan Jensen

Slutledning

Detta är ett sju-helsikes bra spel där många timmar går åt innan man kommer fram på andra sidan. Och när man väl är framme letar man sig fortast kvickt tillbaka till början igen för att njuta av ännu en åktur. Därmed skulle detta spel vara perfekt för en livstid på en öde planet med ingenting annat spelbart.

Baldur's Gate for Nirvana!